sofiejanssson

Allt har blivit värre sen ja kom hem från spanien. ja trodde att det skulle bli bättre när ja hade varit borta ett tag men det blir bara värre och värre hela tiden.
jag orkar inte. min kropp är helt slut. ja är rädd och osäker och jag vet inte ens vem jag själv är längre. vart är den jag som alltid var så glad? som knappt visste vad olycka var? för helt ärligt, för några månader sen fanns inte ordet olycka i mitt liv. ja forstod inte vad som någonsin skulle kunna såra mig. usch ja va så lycklig. vart tog jag vägen? jag har ingen kontroll över mig själv eller mitt liv längre och det skrämmer mig.

ja gjorde ett depressions test förut idag. såna är ju inte seriösa men ja hade iallafall 107 av 108 rätt och det stod att ja borde söka läkarhjälp. man blir ledsen när man ser det. "Du är sannolikt deprimerad och behöver söka läkarhjälp".

idag när ja satt på bussen framför en glasruta kunde ja inte se min spegelbild. det var ju såklart för att den va böjd men när ja kollade rakt fram där ja borde sett mig själv, kändes det som att jag var borta på riktigt. ja blev faktiskt rädd och böjde mig åt ena hållet för att se om ja såg mig själv då. ska man behöva göra det?

hur ska man kunna prata med sina vänner om det när det inte går att förstå? ja vet att dom ställer upp men.
hur ska någon kunna förstå om man inte har upplevt det jag fick uppleva? ja tror att det är omöjligt.
alla fina stunder. underbara stunder. det var speciellt.
från första dagen har jag varit rädd att denhär tiden ska komma och nu är jag mitt i den. det är värre än ja trodde.
men smärtan är iallafall ett bevis på att allt var och är verkligt och det gör mig glad när ja mår som värst.

förlåt för att ja beter mig konstigt nuför tiden men ja har ingen kontroll. ja försöker.

nu kom det visst ett till "tala ut-inlägg" men vafan. jag behövde det.